Soya
Barbet kallas också för Fransk vattenhund. Namnet Barbet kommer från det franskaordet barbe (skägg).
Det råder delade meningar om varifrån Barbet ursprungligen kommer. Några tror att den härstammar från asiatiska fårhundar. Andra menar att den har sitt ursprung i Nordafrika och att den kom till södra Europa med hemvändande arméer och med morerna under 800-900 talet e.Kr. Därifrån spreds rasen sedan över hela Europa.
Rasen är hur som helst mycket gammal, men det dröjer ända tills 1500-talet innan det slutligen förekommer en mer precis och skriven beskrivning av Barbet. Man refererar till både mindre och större exemplar av Barbet. Ursprungligen användes Barbet till framför allt apportering vid fågeljakt. Den var inte rädd för kyla, utan arbetade i vatten oavsett väderlek och årstid.
På 1700-talet i England korsades Barbet med Engelsk Setter och resultatet blev i sin tur English Water Spaniel. I Frankrike genomgick samtidigt Barbet en utveckling, där man korsade med en liten ras och snart fick man fram en liten, ”le petit Barbet” som blev en sällskapshund och som passade i salongerna. Fortfarande fanns en större Barbet som användes vid jakt.
Den första rasstandarden för Barbet i Frankrike skrevs år 1894. FCI:s rasbeskrivning har därefter ändrats fyra gånger, nämligen 1965, 1986, 1999 och 2006.
Dåtidens Barbet skiljde sig utseendemässigt från dagens. I rasbeskrivningen från 1894 beskrevs hundens förmåga att ta sig fram i svår terräng som i kärr och vatten då den jagade. Denna medelstora ras beskrevs också som stark, robust, intelligent med förmåga att arbeta självständigt, samt att vara uppsökande och apporterande hund.
Barbet tillhör numera FCI-grupp 8 (retrievers, stötande- och vattenhundar).
Även om Barbet har använts vid framavel av många raser, så har den själv varit nära att dö ut. Trots rasens goda egenskaper, lämnades den åt sitt öde på 1800-talet och början av 1900-talet då man prioriterade de raser som utvecklats ur Barbet, nämligen Pudel, New Foundlands-hunden, strävhårig Vorsteh, m.fl.
I början av 1900-talet var inte längre Barbet en favorit hos jägarna och under andra världskriget försvann rasen nästan helt, då mera förfinade raser som Pudeln blev populär. Under 1930-talet fanns i Frankrike endast en uppfödare vid namn herr Vincenti.
Efter kriget fanns i Frankrike inga registrerade Barbet. Det fanns bara några oregistrerade individer, samt fotografier och oljemålningar som visade rasens ursprungliga utseende.
På 1960-talet återupptog Vincentis dotter Helene Petré sin faders avelsarbete. De första Barbeterna som registrerades i L.O.F. (Livre des Origines Francais) finner man från slutet av 1960-talet. Om en hund med okänt ursprung motsvarade rasbeskrivningen för Barbet, så kunde den inkluderas i rasen och registreras med beteckningen ”Titre Initial” (T.I). ”Titre Initial” Barbet har ända fram tills idag registrerats i Frankrike. En som haft ett mycket stort inflytande på utvecklingen av Barbet är Jean Claude Hermans. Han grundade den Franska rasföreningen för Barbet 1980 och fungerade som dess ordförande mellan åren 1980 – 2001. Han kallar gärna sig själv för ”The father of Barbet”.
Emellertid hade Hermans och Mme Petré tidigt olika åsikter angående hur avelsarbetet skulle bedrivas, och därför utvecklades två linjer. Hermans korsade in storpudel och fick en mer smålockig och storvuxen Barbet, medan Mme Petrés hundar var lägre och mer storlockiga.
Mme Petré fick genom sina kontroverser med J. C. Hermans svårt att registrera sina hundar i Frankrike och därför inleddes år 1992 ett samarbetade med Rainer Georgii. Georgii fäste stor vikt vid att bevara rasens bruksegenskaper i sin uppfödning. För att kunna registrera hundarna blev man blev tvungen att registrera hundarna i Tyskland under kennelnamnet Poppenspäler. Under 2000-talet har man börjat korsa de två linjerna med varandra, men fortfarande finns det två pälstyper i rasen. Den ena är storlockig medan den andra är smålockig. I samma kull kan där födas valpar av båda pälstyperna. |